Jaa, min sommar. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva här. Men trots det känns det som att jag måste få ur mig det på något sätt, som någon slags sorgbearbetning kanske.

Början av juni fortsatte i samma anda som våren hade banat väg för. Jag var mestadels ute i trädgården om dagarna och såg efter mina frösådder, rensade och fixade.

Den 16 juni var det dags för min kusin att ta studenten. Lite stressad som vanligt var jag igång dagen innan för att förbereda inför den kommande dagen. Klockan tickade iväg närmare halv 10 på kvällen och vanligtvis vid den här tiden brukar vi ropa in Figge och Kajsa (våra katter) om dom inte redan hade kommit in för kvällen.

Men just denna kvällen var det så mycket som skulle hinnas med så istället för den vanliga kvällsrutinen så kunde man se mig komma utspringandes, nyduschad och insmord med brun utan sol med sopor i handen hoppandes barfota, tjoandes på grusgången ut till soptunnorna. Bråttom var det… På vägen tillbaka in sitter Figge på gången och jag ska precis till att springa runt honom då han i samma veva också tänker flytta på sig för vad jag antog vara ett försöka till att göra plats åt en sönderstressad Elvira som var fullt upptagen i sin egna värld och hade inte tid för varken mys eller lek. Vi krockar med varandra men jag hinner inte med att göra en så stor grej utav det. Vanligtvis brukar jag se till att be om ursäkt och fjäska lite med honom om jag råkar snubbla på honom eller något liknande. Men inte denna kvällen.

Det finns mycket jag ångrar att jag inte gjorde annorlunda den kvällen, och mest av allt är de det. Jag önskar att jag hade stannat upp och varvat ner lite. Slutat stressa som en idiot. Jag har på senare dagar fått reda på via en djurkommunikatör att Figge ofta ville försöka spräcka min ”stressbubbla” genom att distrahera mig och få mig att titta upp en sekund och bli mera närvarande. Men den här kvällen hade han insett att det var lönlöst. Jag var inte kontaktbar den kvällen och han beslöt sig för att i situationer som dessa var det bästa att bara hålla låg profil och låta mig hållas. Figge knallar iväg på en liten kvällspromenad och får upp ett spår. Han dras åt ett håll där han vet att han inte borde vara men nyfikenheten tog troligtvis över här och han följde spåret som ledde ut till den större, mera trafikerade vägen som går en bit bort ifrån där vi bor.

Dagen därpå och när det var dags att åka slogs vi av tanken att Figaro inte kom hem under natten. Oron just då var inte så värst stor då Figge de senaste veckorna visat ett större intresse för utelivet på kvällarna nu när det var en sån värmebölja som hade kommit in den senaste tiden. Men väl hemma igen och fortfarande ingen Figge inom synhåll så började oron att gro mer och mer. Detta var väldigt olikt honom att vara borta i 2 nätter i streck. Är han ute en hel kväll så ser vi honom oftast på morgonen därpå när han vill komma in och få lite mat i magen. Men nu var det något som inte stämde. Dagarna gick och jag kunde inte tänka på något annat än på Figaro.

Vart var han? Hade han fastnat någonstans? Blivit instängd? Skadad? Behövde han min hjälp? Stressen bara växte hos mig över att jag måste skynda mig då det kanske var en kamp mot klockan och där han behövde min hjälp innan det blev försent. En hemsk känsla. För vart jag än letade så fanns där ingen Figge. Jag letade igenom hela den stora gården vi bor intill på flera gånger. Jag gick i diken och i hagar där brännässlor och annat ogräs växte högt på sina ställen. In i buskar och snår. Kollade i alla gödselbrunnar jag kunde hitta i området ifall han hade trillat ner i en sådan. Samtidigt försökte jag jobba på som vanligt på arbetet. Men så fort jag slutade för dagen började letadet igen efter Figge fram till småtimmarna på nätterna.

Det krävs nog inget geni för att räkna ut att det inte var särskilt hållbart i längden. Jag körde på så hela sommaren vidare in på hösten. Jag la hela semestern på att leta. Jag försökte även anlita en ID-hund men ingen i hela Västra Götaland kunde hjälpa mig när jag tog kontakt med dom. Jag polisanmälde honom försvunnen och efterlyste honom med lappar i brevlådor i området, knackade dörr och frågade mig runt och gjorde massvis med efterlysningar i olika facebookgrupper och liknande. Jag ville så gärna att allting skulle lösa sig och att han skulle komma vandrande hemmåt igen. Men tankar som ”tänk om han ligger därute någonstans, och du bara sitter där och låter honom ligga”, ”Du måste se till att hans kropp åtminstone får komma hem igen” etc etc…

Men tyvärr fick jag aldrig hem min Figaro igen. I kontakt med 2 stycken djurkommunikatörer som oberoende utav varandra sa samma sak så tvingades jag börja inse vad som måste ha hänt. När även ett par som tidigare ringt till mig och berättat att dom samma kväll som han försvann sa sig ha sett en svart katt ligga intill vägkanten i närheten av där vi bor…Det fanns inte så väldigt mycket hopp kvar hos mig…Det lilla jag hade kvar, försvann större delen den dagen.

En dag påvägen hem från jobbet möttes jag av en stor vacker blå fjäril. Jag har aldrig förr sett en sån och när jag kollade upp den visade det sig vara en Sälgskimmerfjäril.

Där satt den på husväggen när jag kom gåendes. Det var på den längan av förråd som Figaro alltid brukade komma utspringandes ifrån när han mötte upp mig på min väg hem från jobbet. Nu satt där en skinande stor blå fjäril istället. Jag tvärstannade när jag fick syn på den. Jag stod först bara helt paff och tittade på den. Sedan slog det mig att jag måste försöka få en bild på den. Sakta försökte jag smyga upp mobilen ur fickan. Precis när jag fått upp mobilen såpass att jag precis skulle ta en bild så flyger den iväg. Lite ledsen först över att jag var så nära på att få en bild på den, men trots det kändes mötet med denna fjäril som att det var något kopplat till Figaro på något sätt. Vilket ändå kunde skänka mig något typ av tröst. Jag började fortsätta gå hemmåt då fjärilen plötsligt kom tillbaka och började flyga i små cirklar precis över mig för att sedan sätta sig på marken 1 meter bredvid mig. Sakta satte jag mig ner och fick tillslut både 1 och 2 och 30 bilder på fjärilen. Jag la sedan bort mobilen för att bara sitta och titta på fjärilen hur den verkade sitta och äta på gruset den satt på. Jag började slappna av och röra på mig lite mera och tillslut insåg jag att jag kunde röra på mig hur mycket jag än ville utan att fjärilen verkade vilja flyga sin väg. Tillslut var det jag som fick ta steget att flyga vidare medans den satt kvar där på grusgången. En halvtimma bredvid fjärilen satt jag innan jag behövde gå vidare hemmåt igen. En liten stund senare gick jag ut för att slänga soporna och kvar på grusgången satt fjärilen ❤️

Tiden efter detta var väldigt tuff. Vissa av er kanske frågar sig själv hur en katt kan betyda så mycket men för mig var Figaro så mycket mer än det. Han var min största stöttepelare som fick ner mig på jorden när tankarna for iväg för mig.
I november bokade jag en tid hos en djurkommunikatör (Sarah Miroglio / Doga & Soul). Hon känner inte mig på något sätt men ändå lyckades hon pricka in så himla mycket. Hon fick snabbt kontakt med Figaro då han väntat på mig och visste att jag inte skulle ge mig förrän jag fick någon typ av kontakt med honom. Det var massor som kom fram under det mötet men det väljer jag att för tillfället hålla för mig själv. Men Sarah hjälpte mig mycket med att kunna få lite ro i själen. Att få bekräftelse på att mycket av det jag har haft känslan utav men inte vågat lita på riktigt faktiskt stämde och frågar jag haft som jag fick svaren på. Jag är såå himla tacksam för henne och att jag fick ett ”riktigt” avslut men också en början på ett nytt kapitel. För Figge fortsätter att vaka över mig, bara i en annan form ❤️

Senare in på hösten fick vi ett meddelande från en vän om en hund som behövde ett akut jourhem då han inte trivdes på sheltret han var på. Detta var ett shelter i Rumänien och vi hade diskuterat om att vi skulle vilja skaffa oss en hund så småningom och var inte heller helt främmande för tanken heller att adoptera en hund som var i behov av ett tryggt hem. Även om allt kom så plötsligt så var det någonstans lite skönt för mig att få lite hjälp att rikta min tankar åt ett lite annat håll. Jag upplevde det som att jag höll på att drunkna i sorg och behövde hjälp för att inte sjunka till botten. Efter mycket research om olika organisationer och intervjuer hittade vi tillslut en liten tik på ca 1 år som verkade vara supersnäll och mjuk till sättet. Och hennes namn var Jane på sheltret men hos oss fick hon namnet Hera 🐶

Och säga vad man vill om att ”ersätta ett djur för ett annat”, det bryr jag mig inte om ifall folk tror för jag vet att Figge är oersättlig, därför också den enorma sorgen efter honom. Men ja, Hera och Kajsa hjälper mig varje dag och ger mig ny energi och glädje i vardagen. Heras promenader bl.a ser till att jag kommer ut och får lite sol och frisk luft även på dom dagarna jag hellre bara hade velat ligga och gråta under täcket. Tack vare det ansvaret så blir det automatiskt en ”flytväst” till mig som hjälper mig att hålla mig flytande under min sorg efter Figaro. Det betyder inte att jag har glömt honom bara för att det kommer in en ny familjemedlem. Han kommer alltid att vara med mig. 🕊❤️